Innehåll
Rösträttskampen – en tudelad kamp | Rösträttskampen – en kamp med nationella förtecken | LKPR och politikens genusgränser | Makt och motstånd | I konflikt och samförstånd | Liberalism, maternalism och nationalism | "Ett stillastående trots förändring" | Till sist... Politisk historia, genushistoria, kvinnohistoria | Läs mer |

Rösträttskampen - en tudelad kamp

Genom att undersöka den organiserade kvinnorösträttskampen – och sätta den i relation till kampen för mäns politiska rättigheter – kan man belysa den svenska demokratiseringsprocessen ur ett genusperspektiv. Ett genusmönster kommer då att framträda som visar att kön i allra högsta grad var väsentligt. Den manliga rösträttsfrågan och den kvinnliga rösträttsfrågan var t.ex. åtskilda. Den manliga rösträttsfrågan (dvs. män) var också överordnad den kvinnliga (dvs. kvinnor). Riksdagsmännen som grupp prioriterade nämligen att sträcka ut rösträtten till fler män innan en enda kvinna erhöll politisk rösträtt. Detta ger vid handen att mäns förhållande till politik och till staten ansågs skilja sig från kvinnors.

Under demokratiseringsprocessen uppstod en rösträttsrörelse som främst arbetade för mäns politiska rättigheter, Sveriges allmänna rösträttsförbund (SARF), och en annan rörelse som arbetade för kvinnors rättigheter, Landsföreningen för kvinnans politiska rösträtt (LKPR).

Båda organisationerna var uppbyggda på ungefär samma sätt och bestod av lokalföreningar som kunde uttala sig i olika frågor. Själva organiseringen gick dock snabbare bland rösträttskvinnor, som inom loppet av ett år fick en tydlig organisationsstruktur och bildade en landsförening. Nyckeln till denna organisatoriska framgång låg förmodligen i att LKPR uppstod senare, när folkrörelserna kommit in i en mognadsprocess. Rösträttskvinnorna utnyttjade sina överlappande medlemskap i andra föreningar och samarbetade med andra kvinnorörelser, socialliberalt färgade folkbildningsrörelser, nykterhetsrörelsen och arbetarrörelsen. Det gjorde att LKPR lyckades nå ut och sprida sitt budskap – politiska rättigheter åt kvinnor – till många.

Den manliga rösträttsrörelsen hade betydligt fler medlemmar och en något annorlunda klassammansättning - fler arbetare var aktiva.

 

Rösträttskampen – en kamp med nationella förtecken

Liksom i flera andra länder orsakade rösträttsfrågan viss splittring mellan kvinnor genom att vara en klass- och könsfråga. Etniska konflikter hade däremot inget stort utrymme i svensk politisk debatt eftersom landet förmodligen uppfattades som kulturellt homogent. Kvinnorösträttsfrågan i Sverige var därför mindre komplicerad i detta avseende. Till skillnad från flera andra länder fanns det bara en organisation (LKPR) som sade sig uteslutande och primärt arbeta för kvinnors rösträtt.

I Sverige började den organiserade rösträttskampen nästan ett halvt sekel senare än i länder som England och USA och den pågick mycket kortare tid. I vissa länder, som exempelvis grannländerna Finland och Norge, var rösträttsfrågan intrikat länkad till en nationell självständighetsprocess, men det var inte fallet för Sverige. Ändå var nationalismen viktig som överideologi och bevekelsegrund även för den svenska rösträttsrörelsen. Rösträttskampen handlade om den svenska nationella identiteten, både på individuell och kollektiv nivå. Rösträtten betraktades på samma gång som en symbol för den enskilda kvinnans myndighet och nationella medborgarskap och som en symbol för ett lands framsynthet och civilisationsgrad. Enligt rösträttskvinnorna var kvinnlig rösträtt ett tecken på samhälleligt framåtskridande. I detta tänkande fanns det även etnocentriska underströmmar.

För att uppnå detta mål - rösträtt och valbarhet för kvinnor på samma villkor som män - arbetade LKPR opinionsbildande och använde sig av påtryckningsmetoder och propagandatyper som var vanliga i många andra länder. Vad som också är värt att notera är att kommunalpolitiska rättigheter användes som murbräckor och att medlemmarna i Sverige uppmuntrades till partipolitisk aktivism. LKPR var alltså ett alternativ till partipolitiken men blev också ett led in i partipolitiken på ett ganska unikt sätt. Landsföreningen skolade kvinnor och försökte få dem intresserade av partipolitik och medverkade till att det manliga partiväsendet "infiltrerades" av kvinnor redan innan kvinnor erhållit politisk rösträtt. Svenska rösträttskvinnor valde inte heller som strategi att motarbeta sittande regeringar och anordnade relativt få protestmöten. Den svenska rösträttsrörelsen LKPR arbetade i stället för och skickade följdriktigt tacksamhetsskrivelser då riksdagsmän gjort något för saken. Särskilt under andra halvan av rösträttskampen arbetade LKPR mycket nära det liberala partiet. Inte förrän i slutet av rösträttskampen började det återhållsamma uppträdandet och tålamodet tryta, särskilt gentemot högermännen i första kammaren. År 1918 skärptes tonen och det skickades protestskrivelser och anordnades protestmöten.

I sin samtid blev de svenska rösträttskvinnorna omtalade för sin organisationsapparat inom den internationella rösträttsrörelsen, International Woman Suffrage Alliance (IWSA).

Det fanns således både "kvinnliga" och "svenska" element i denna rörelse som visar att LKPR skilde sig från den manliga rösträttsrörelsen och utländska kvinnorösträttsrörelser. Den samarbetsvilliga och konsensusorienterade hållningen var särskilt framträdande. På samma sätt verkar den svenska demokratiseringsprocessen både ha avvikit från och liknat de övriga. Den förefaller ha varit mindre aggressiv än i andra länder och mer sammanhållen.

 

LKPR och politikens genusgränser

Genom sin blotta existens utmanade den kvinnopolitiska organisationen LKPR en etablerad genusordning i politiken. LKPR var ett levande bevis för att kvinnor kunde och ville bli betraktade som politiska aktörer och att de hörde hemma på politiska arenor. Rösträttskvinnorna visade att politik också var en angelägenhet för kvinnor och att politikens genus endast var skenbart manligt. LKPR – själva organisationen – kan också betraktas som en protestyttring mot den manliga rösträttsrörelsen och det mansdominerade partiväsendet och ytterst mot män som grupp för hur de dittills hanterat kvinnorösträtten. Därför kan man mer eller mindre säga att en genuspolitisk resning inleddes i och med att kvinnor gick samman i Stockholm 1902 och bildade Föreningen för kvinnans politiska rösträtt där bara kvinnor fick vara medlemmar.

Enligt statsvetaren Maud Eduards överskrider kvinnor gränsen för vad som är tillåtet när de uppträder som grupp. De vidgar då definitionen av vad som är legitima erfarenheter och vad som är politik och inte. Genom att kvinnor organiserade sig för sig för politiska rättigheter och därmed uppträdde som grupp och som politisk kategori synliggjorde LKPR att det finns en könsdimension i politiken och att de politiska arenorna - riksdagen, kommunerna, landstingen, partierna - var arenor för män. De visade också att det fanns ett medborgarskap med vissa rättigheter och skyldigheter som var förbehållet män. Genom sitt krav synliggjorde LKPR att män underlåtit att driva kvinnorösträttsfrågan och att det fanns ett glapp mellan de politiska ideologierna och den politiska praktiken – eller kanske snarare mellan mäns politiska retorik och praktik. De visade därmed att män och kvinnor prioriterade olika och att det fanns en intressekonflikt mellan könen. LKPR menade att sådana intressekonflikter omöjliggjorde att en man i alla lägen kunde representera en kvinna.

LKPR ifrågasatte också den politiska gränsdragningen som gjorde att kvinnor var tillåtna på vissa offentliga arenor - men inte på andra. Föreningen visade på den bristande logiken i att kvinnor fick rösta i kommunval, men inte i riksdagsval, och att kvinnor var valbara i kommunala sammanhang, men inte på riksdagsnivå. Men det är viktigt att betona att LKPR som socialpolitisk rörelse inte bara ville förändra politikens form, dvs. spelreglerna för hur politiken utövades och av vilka, utan också politikens innehåll. LKPR:s opinionsbildning och verksamhet visar att föreningen ville förskjuta politikens gränser så att fler frågor blev statliga angelägenheter.

LKPR argumenterade inte bara för formella rättigheter utan argumenterade också för att kvinnor skulle vara delaktiga i beslut som rörde dem och argumenterade för "närvarons politik". Rösträttskvinnorna var också "valbarhetskvinnor" och strävade efter att erhålla rösträtt och valbarhet, att få representeras och representera.

Under rösträttskampen överskreds genusgränser genom att fler kvinnor involverade sig i politiska partier. LKPR uppmuntrade kvinnor att tala och ta plats i partipolitiska organisationer, fattigvårdsstyrelser, nämnder, stadsfullmäktige. LKPR:s praktiska verksamhet visar också att kvinnor agerade som om de redan vore politiska medborgare i kampen för att erhålla status som medborgare.

 

Makt och motstånd

Rösträttskvinnorna stötte på olika slags motstånd. Dels ett principiellt motstånd som gick ut på att kvinnor och politik inte alls var förenligt, dels ett tillsvidare-motstånd som gick ut på att tiden eller kvinnan inte var mogen och att andra frågor måste lösas först. Dessutom fick de känna av effekterna av ett tyst motstånd. Motståndet och tillrättavisningarna visar att vissa ansåg att rösträttskvinnorna och organisationen LKPR gått för långt och passerat gränsen för vad som ansågs vara lämpligt för kvinnor.

Det visar att föreställningar om kön var vitala i demokratiseringsprocessen och att rösträttskampen var en maktkamp som handlade om mycket mer än politikens spelregler och form. Såväl rösträttsmotståndarna som rösträttsförespråkarna betraktade nämligen rösträtten som ett medel för att genomdriva politiskt reformarbete och förändra politikens innehåll.

Motståndet var splittrat men starkt och yttrade sig på olika sätt och gick ut på att upprätthålla befintliga genusgränser inom politiken. Vissa motståndare framhöll att vissa kvinnor (som individer) lämpade sig för politik men att kvinnor (som grupp) inte gjorde det och ansåg att detta var ett argument i sig för att alla kvinnor kategoriskt skulle uteslutas.

Rösträtten och valbarheten utmanade också genusordningen på olika sätt. Valbarhet – som innebar att en kvinna skulle kunna bli riksdagsman – var länge otänkbart. Inte förrän det i princip stod klart att kvinnor skulle erhålla utökad kommunal valbarhet tog LKPR upp valbarheten på programmet. Genom att ställa krav på valbarhet åt kvinnor och i praktiken agera för kvinnorepresentation utmanade LKPR män på "deras" arenor. En invald kvinna innebar de facto en utesluten man.

 

I konflikt och samförstånd

Landsföreningen för kvinnans politiska rösträtt hade ambitionen att vara klassöverbryggande och partipolitiskt neutral, men leddes av en krets medelklasskvinnor med liberala värderingar. Trots tydliga klass- och partipolitiska motsättningar och trots att rösträttskvinnorna hade olika syn på hur föreningen borde förhålla sig till män som grupp och till det manliga partiväsendet, kunde organisationen hålla samman hela perioden.

Detta var möjligt för att medlemmarna på ett övergripande plan var ense om att kvinnor hade en förändringspotential i politiken, att kvinnor var underordnade och att rösträttsfrågan var en fråga som handlade om rättvisa och samhällsnytta. Inom föreningen fanns också en önskan om samförstånd och samarbete mellan kvinnor och mellan kvinnor och män. Man var även överens om att föreningen skulle vara klassöverskridande, partipolitiskt obunden och "neutral". Problemet var bara att de menade olika saker med neutraliteten. Diskussionerna blottlade att det fanns skilda uppfattningar om vad som var politik och hur politik borde bedrivas och av vilka. Skulle politik bygga på meritokrati eller på demokrati och ett aktivt deltagande av många?

Rent konkret var rösträttskvinnorna t.ex. inte överens om föreningens mål – var det politiska rättigheter för alla kvinnor eller för en del? De var heller inte överens om hur man arbetade för kvinnorösträttsfrågan på bästa sätt – var det genom att satsa på särorganisering eller samorganisering? De hade också olika uppfattningar om hur föreningen skulle förhålla sig till partiväsendet och huruvida föreningen skulle ge sig in i valrörelserna. Meningarna var också delade om huruvida föreningen endast skulle arbeta för politiska rättigheter eller om den borde agera i fler frågor. En lösning blev att arbeta både med och utan män och att föreningen agerade både partilöst och i samarbete med vissa partier (läs liberalerna). En annan lösning blev att ta upp olika frågor i folkbildningens namn.

LKPR:s verksamhet ger intrycket av att föreningen försökte "församhälleliga" kvinnan och få henne mera intresserad av samhällspolitiska frågor, men också att kvinnor skulle aktivera och använda sitt medborgarskap för att anpassa samhället bättre för kvinnor, dvs. "förkvinnliga" samhället. Folkbildningsarbetet visar att LKPR hade större ambitioner än att kvinnor bara skulle erhålla ett knippe rättigheter och medborgarskap som status. Utbildningen skulle ge kvinnor kunskap och självförtroende att praktisera sitt medborgarskap och utnyttja sina rättigheter. I förlängningen fanns en förhoppning om att kvinnor skulle driva fler frågor och att politiken skulle breddas.

LKPR:s praktik synliggjorde ytterligare en genusdimension inom politiken - nämligen att det fanns normativa idéer om samarbete mellan män och kvinnor. Enligt statsvetaren Maud Eduards framstår heteronormativiteten, dvs. att det är önskvärt och naturligt att män och kvinnor samarbetar, som en central princip av den demokratiska ordningen. Denna samarbetsnorm vilar på föreställningen om att kvinnor och män är olika och kompletterar varandra. Samarbete brukar ibland betraktas som en metod för att uppnå konsensus – men enligt Eduards handlar det ofta om ett samarbete som är dikterat på mäns villkor. I realiteten har denna samarbetsnorm inneburit att kvinnor har förväntats samarbeta med män – men inte tvärtom. Normen har av flera skäl varit mer tvingande för kvinnor än för män. I klartext: Män har kunnat agera oberoende av kvinnor.

Samarbetet med män var på samma gång frivilligt och påtvingat. Samarbetet var både ideologiskt betingat och ett utslag av pragmatik. Trots att de politiska partierna inte visade sig vara helt pålitliga bundsförvanter var LKPR mån om att ha goda relationer – åtminstone till vissa av dem.

 

Liberalism, maternalism och nationalism

LKPR använde många argument för att övertyga om det berättigade i att kvinnor erhöll politiska rättigheter på samma villkor som män. Vissa argument – men långt ifrån alla – känns igen från den manliga rösträttsrörelsen och från andra kvinnliga rösträttsrörelser.

Den kvinnliga rösträttsrörelsen och hela demokratiseringsprocessen påverkades också av försvenskningsprocessen, och demokratiseringen blev en del i uppbyggandet av en enhetlig nationalstat. Liksom i flera andra länder blev nationalistiska idéer och begrepp viktiga och användbara i den kvinnliga rösträttskampen. Nationalismen visade sig i formspråket och erbjöd retoriska strategier som stärkte och befrämjade kvinnornas rösträttsmobilisering.

Föreningen påtalade följaktligen likheter mellan kvinnor och män: båda förvärvsarbetade och var samhällsnyttiga och betalade skatt; båda var svenska medborgare och hade lika stort intresse och behov av att uttrycka sin egen åsikt. Samtidigt hävdade LKPR att det fanns viktiga skillnader mellan män och kvinnor, t.ex. att de hade olika erfarenheter, intressen och positioner i samhället. De ansågs också ha olika kompetensområden, som gjorde att de kompletterade varandra. Kvinnor och deras erfarenheter framstod som en outnyttjad resurs. Underförstått skulle kvinnor inte komma att konkurrera med män på deras arenor bara för att de fick politiska rättigheter. Istället framhölls det ömsesidiga beroendet mellan det offentliga och det privata, mellan män och kvinnor.

Rösträttskvinnorna formulerade således sin politiska argumentation från en upplevelse av att vara goda och samhällsnyttiga medborgare som behandlades annorlunda och förnekades rättigheter som ansågs höra medborgarskapet till. Det fanns en medveten vilja att kvinna och medborgarskap skulle kunna höra ihop – att medborgarskap skulle kunna inbegripa "kvinnan". Genom att åberopa likheter och olikheter ifrågasatte och befäste LKPR medborgarskapets skenbart könsneutrala karaktär. De visade och argumenterade för att man kunde vara och agera som medborgare på flera olika sätt. Indirekt förespråkade de rätten att vara individuella och olika.

 

"Ett stillastående trots förändring"

När rösträttskampen inleddes var de politiska rättigheterna i kommun, landsting och riksdag skiktade beroende på ekonomisk ställning och kön. "Det är skam, det är fläck på Sveriges banér – att medborgarrätt heter pengar" skrev Verner von Heidenstam i dikten Medborgarsång från 1902, dvs. samma år som den organiserade kampen för kvinnors politiska rättigheter inleddes och Föreningen för kvinnans politiska rösträtt bildades. Ju mindre kapital en man hade, desto färre politiska rättigheter hade han. Den politiska rösträtten och det politiska medborgarskapet förutsatte således ett "ekonomiskt medborgarskap", dvs. egen inkomst eller fastighet, och ett "civilt medborgarskap" i termer av autonomi och myndighet. Medborgarrätt hette också manligt kön.

Mycket förändrades dock under rösträttskampens gång och det gällde även förutsättningarna för kvinnors delaktighet i demokratiseringsprocessen. En av de allra viktigaste förändringarna var att den proportionella valmetoden infördes 1909. Den har bidragit till det svenska flerpartisystemet, som i hög grad är beroende av partipolitiska kompromisser. Det har också visat sig att kvinnorepresentationen blivit högre i länder med proportionella val än i länder med majoritetsval – även om detta resultat låtit vänta på sig. Parlamentarismen började också gälla, vilket innebar att kungahuset fick mindre att säga till om och att parlamentets maktställning stärktes. Riksdagens sammansättning förändrades, liksom statens roll och uppgifter. Detta fick till följd att politiken breddades och att socialpolitiska frågor blev allt viktigare.

Men man kan notera andra politiska genusförändringar. Redan under rösträttskampen, dvs. innan kvinnor erhållit politisk rösträtt, blev de intressanta som väljare.

En viktig slutsats är att politikens genus i viss utsträckning skiftat beroende på kontexten. Kommunalpolitiken öppnades för kvinnor – och ansågs "kvinnligare" – medan landstingen och riksdagen förbehölls män. Så länge kvinnor befann sig på lägre nivåer i det politiska systemet gick det an, men inte när kvinnor ville komma in i politikens och lagstiftningens högborg och bli representanter för staten. Kvinnor fick inte förkroppsliga politiken.

Genusgränserna hölls sålunda inte intakta och LKPR utnyttjade varje lucka som uppstod för att göra inbrytningar. Det bekräftar historikern Yvonne Hirdmans utsaga att det inte varit brist på förmåga utan brist på möjlighet som hållit kvinnor bakom och under. Så fort gränser mjukats upp eller avskaffats – har man kunnat hitta kvinnor på nya områden.

På många sätt var demokratiseringsprocessen en "oblodig revolution" som förändrade politikens spelregler i stort och i smått. Den förändrade villkoren och förutsättningarna för män – men kanske i synnerhet för kvinnor – att bedriva politik. Men även om förändringarna var många och viktiga, finns det också stråk av kontinuitet. Kanske kan man säga att det var en revolution med förhinder? Föreställningar om kön förändrades – men kanske bara på ytan? Kvinnor betraktades fortsättningsvis som kvinnor och könsvarelser i första hand, dvs. de sågs som representanter för sitt kön eller för ett särintresse och inte som människor eller individer eller representanter för det allmänna. Kvinnor intresserade sig för omsorgsfrågor och förväntades även göra det. Det låg nämligen i linje med den föreställda kvinnligheten. Man kan därför säga att LKPR och andra kvinnoorganisationer vid denna tid medverkade till att lägga en grogrund till den genusarbetsdelning som länge fått gälla inom politiken. Att kvinnor erhöll politiska rättigheter på samma villkor som män innebar ett genuspolitiskt genombrott – även om vissa genusmönster levde vidare och män för lång tid framöver fick representera mänskligheten och det allmänna och kvinnor fick representera sitt kön och det specifika. Därför kan man säga att rösträttskampen kan betraktas som "ett stillastående trots förändring".

 

Till sist... Politisk historia, genushistoria, kvinnohistoria

Med utgångspunkt från rösträttskampen kan man alltså analysera den roll genus spelade under den process – demokratiseringsprocessen – då medborgarskapets innehåll och innebörd diskuterades och politikens gränser förändrades. Genom att belysa den kvinnliga rösträttskampen kan man problematisera till synes könsneutrala begrepp som medborgarskap och demokrati och visa hur de genomsyrats av genusföreställningar.

Mycket förenklat skulle man kunna betrakta rösträttskampen som ett triangeldrama mellan kvinnor, män och staten. Landsföreningen för kvinnans politiska rösträtt (LKPR) har av flera skäl fått spela huvudrollen och representera gruppen kvinnor; inte minst för att LKPR var den första riktigt stora kvinnoorganisation som agerade för att utvidga kvinnors handlingsutrymme. LKPR blev nämligen den första riktigt stora kvinnoorganisationen i Sverige och arbetade på lokal, nationell och internationell nivå. Över 300 lokalföreningar bildades på olika platser under årens lopp och som mest hade LKPR över 17.000 medlemmar.

Dramat utspelade sig på flera scener samtidigt och man kan välja att rikta uppmärksamheten mot riksdagens kammare, mot de (manliga) partipolitiska organisationerna och mot den manliga rösträttsrörelsen och/eller mot rösträttskvinnorna och deras arbete på lokal eller nationell nivå. Här har uppmärksamheten främst riktats mot den verksamhet som bedrevs på LKPR:s arenor, t.ex. på huvudkontoret på Lästmakargatan i Stockholm och i offentliga möteslokaler runt om i Sverige.

Det var män som kontrollerat och representerat staten, som både definierat politiken och formulerat politikens spelregler, dvs. riksdagsordningen, som definierade vem som fick rösta, vem som var valbar och vem som hade rätt att utöva offentlig politik. Kort sagt, genom riksdagsordningen upprättade män politiska gränser för vilkas åsikter och kroppar som kunde representeras. Grundlagen visade att män och politik ansågs som en möjlig och lämplig kombination, medan kvinnor och politik inte gjorde det. Staten kan därför åtminstone fram till 1920-talet betraktas både som en till hundra procent manlig arena och som en manlig kollektiv aktör.

Noter:

1. I England och USA började kvinnorna sin organiserade rösträttskamp på 1860-talet. På Irland inleddes rösträttskampen under 1870-talet. Även i Norge och Finland organiserade kvinnorna sig för rösträtten tidigare än i Sverige. Den internationella rösträttsrörelsen IWSA (International Woman Suffrage Alliance) bildades 1904.
2. Engelska och amerikanska suffragetter som använde sig av militanta metoder, t.ex. vägrade att betala skatt och förstörde offentliga byggnader, var undantagen som bekräftade regeln. I dessa länder använde man över huvud taget mera spektakulära medel i opinionsbildningen med demonstrationståg, gatumöten, offentliga möten utomhus, rösträttsbilar och -vagnar. Se även Suffrage and beyond : international feminist perspectives, 1994, som just visar hur problematiskt det kan bli om den anglosaxiska rösträttskampen används som jämförelseobjekt och modell.
3. Rösträttsorganisationer i andra länder valde andra strategier. I England valde den radikala och militanta rösträttsrörelsen Women's Social and Political Union (WSPU) att motarbeta varje regering oavsett partifärg som inte arbetade för rösträtt, till skillnad från National Union of Women's Suffrage Societies (NUWSS) som blev en massrörelse med formella relationer till Labour. På liknande sätt som WSPU agerade National Woman's Party i USA och Irish Women's Suffrage Society Belfast. Inte förrän 1912 fick ledande rösträttskvinnor i National American Suffrage Association (NAWSA) bli medlemmar i ett politiskt parti.

Luleå, nov. 2005

Läs mer om kvinnors kamp för rösträtt i Sverige och andra länder:

• Kvinnans rösträtt. Riksarkivet.
• Projektet Demokrati100. har som övergripande syftet att öka kunskapen om den allmänna och lika rösträttens tillkomst i Sverige 1918-1921 och om den historiska processen och människorna som skapade den.
• Kvinnliga Medborgarskolan vid Fogelstad. Medborgarskolan grundades 1925, målet var att utbilda kvinnor, så att de skulle kunna utnyttja sin rösträtt och åtaga sig politiska uppdrag.
• Svenska partiprogram och valmanifest 1887-2010, digitaliserade av Svensk nationell datatjänst.
• Kampen for kvinders valgret, 1871-1915. Den danska kvinnorörelsens kamp för rösträtt från 1880-talet till 5 juni 1915, då lagen om kvinnlig rösträtt antogs. Här presenteras bl.a. de viktigaste personerna, organisationerna och manifestationerna.
• Stemmerett. Den norska kvinnorörelsens kamp för rösträtt från 1880-talet till 1913, då lagen om kvinnlig rösträtt antogs av ett enigt Storting.
• Informationspaket om 110 år av kvinnlig rösträtt i Finland. Information från Finlands Riksdagsbibliotek.
• Women's Suffrage in Iceland. Isländska kvinnor fick rösträtt 1915, samma år som i Danmark. Från början gällde rösträtten dock endast kvinnor över 40 år. Här berättas om kampen för rösträtt, om de viktigaste personerna och om den första kvinnan i Alltinget.
• Women's Suffrage. Årtalslista över när kvinnor fick rösträtt i olika länder.