Dessa kvinnohus, där man kunde ordna möten, kulturella aktiviteter och även träffa "oorganiserade" kvinnor, blev förebilder för den nordiska kvinnorörelsen. Både Danmark och Norge hade hunnit före Sverige, när det första kvinnohuset öppnades i Göteborg. Där hade man 1975 bildat Kvinnocentrum, en partipolitiskt obunden grupp av kvinnoorganisationer, som hade som mål att skaffa ett eget hus. 1978 beslöt Göteborgs kommun att man skulle betala hyran för ett f.d. apotek, som skulle kunna användas som kvinnohus. Kvinnorna renoverade själva huset, något som ledde till att man fortsatte med att ordna byggkurser för kvinnor. Dessa kurser ledde i sin tur till grundandet av Kvinnofolkhögskolan, den första i Sverige.

1979 startades kvinnohuset i Stockholm. Kvinnohusen fungerade som allaktivitetshus för de olika kvinnogruppernas aktiviteter. Norrköping fick ett kvinnohus 1982. I Umeå hyrde kvinnor fram till 1986 för egna medel en lägenhet till sina aktiviteter medan kommunen bekostade en liten lägenhet som användes för skyddat boende. 1986 inrättades ett kvinnohus, vars hyra betalades av kommunen.

Göteborg blev först även med detta, när det nyöppnade Kvinnohuset startade sin telefonjour 1978. I Stockholm bildades Kvinnohusgruppen 1976. Initiativet togs av lesbiska feminister och Grupp 8, SKV m.fl. organisationer anslöt sig efter hand. Efter några år uppstod en konflikt i gruppen mellan dem som ville ha ett hus för feministiska grupper och dem som ansåg att man skulle lägga tonvikten på jourverksamhet för misshandlade kvinnor. I slutet av 1978 splittrades gruppen och några kvinnor bildade föreningen Alla kvinnors hus, AKH. AKH fick stöd av kommunen, som upplät en fastighet och betalade hyran mot att AKH organiserade en jourtelefon och erbjöd misshandlade kvinnor övernattningslägenheter. Verksamheten startade 1980 och pågår fortfarande.